saraskruttan

Angående min tunga torsdag så skulle jag kunna säga så här: jag är nu en plånbok, några kontokort och en lägenhetsnyckel fattigare. Ett äventyr att vara utelåst och luspank på samma gång. Att dessutom vara promenerandes halvvägs hem från Mölndal när man inser detta faktum och inte har laddat sitt refillkort till mobilen, samt inte har ett öre på sig eller någon att ta sig hem till för att få hjälp att reda upp tillvaron hos- det är inget jag rekommenderar.

Resultatet av saker jag blivit av med den här veckan är härmed:

Ett par skor

En halssjal (som enligt rykte befinner sig hos herr "På väg till Gotland")
En mobilladdare (tror i och för sig att min kära vän Sisela Kyle alias L. Ohlsson har denna i Halmstad)

Ett par piratbyxor

En splitterny skinnjacka

Plånbok plus dess innehåll

Lägenhetsnyckel

Någon som är förvånad...? Hur lyckas jag alltid..?

Det är så att man blir mörkrädd ju...

Kom att tänka på ännu ett citat ur Nalle Puh: "Puh har inte mycket förstånd, men han ställer aldrig till någonting tråkigt. Han gör dumma saker, men det blir alltid bra till slut". Man skulle enkelt kunna tänkas byta ut Puh mot Sara (föregående helg och denna vecka) i meningens inledning...

Var alltid så här slarvig när jag var yngre, då var det inget undantag utan snarare något som hörde till om man var i min närhet. Tycker nog att jag har skärpt till mig (undantaget den här veckan, haha!) blivit vuxen och lärt mig varva ned och ha bättre koll på saker och ting. 
 

Men det är ju så mycket som man vill hinna med! Livet är kort! Winnerbäcks "Alla drömmer vi om lyckan, som om livet blivit fel" är ett talande uttryck. Å visst ja, jo kanske borde jag stanna upp oftare och njuta där jag är och av det jag har. Men å andra sidan så är det drömmarna och målen som gör livet- och får en att sträva vidare. Nyfikenhet och målmedvetenhet kan ta en långt. Över 100 mil norrut...

Som tur är så händer det oftast att jag glömmer saker när det är minst viktigt. Förutom den gången då jag skulle få följa med och sitta på bänken i min första A-lagsmatch i Veddige. Det var en kvalmatch till div 1 i Uddevalla och jag minns att jag stannade hemma från skolan för att med omsorg packa matchväskan och ladda på bästa möjliga sätt. Kollade säkert väskan 10 ggr för att vara övertygad om att jag inte glömt något. Det var ju en stor dag för en nybliven femtonåring!

Väl framme då vi ska gå in på plan så inser jag att jag glömt skorna hemma. Märk väl att detta var på den tiden som man som litet yngel hade största respekt för "de stora damlagsspelarna". Lite försynt fick jag slutligen fram ett litet pipande erkännande om att jag glömt skorna- livrädd för att någon skulle bli arg(!), men så var inte fallet och jag fick låna ett par adidas av systrarna Andersson.

På tal om det så glömde jag målvaktskläderna vid stugan när vi skulle spela kvartsfinal i distriktslags- SM i Uppsala. Fick köra i blixtfart mellan hallen och boendet. Det tog tid! Tilläggas ska att Uppsala har en miljon stoppljus som alla lyste härligt rött. Ledarna var måttligt roade då... Men jag hann! Och gjorde en sjukt bra match :)
  
Som sagt det ordnar sig alltid!

Min kära mor säger alltid att jag har haft bråttom redan innan jag föddes. Var helt enkelt för nyfiken på världen och för vad som komma skulle och tittade ut från mammas mage över två månader för tidigt och sen har det fortgått så. Lilla "pytte-jag" vägde inte mer än ett mjölkpaket...

Har knegat på gamla jobbet här nere i Varberg inatt. Så nu var det egentligen tänkt att jag skulle sova. Har inte lyckats så bra med detta ännu- anatomitentan spökar och stressar. Drömmer om skelettdelar, muskler, funktioner, fästen, ursprung. Och den satans mekaniken...

Nä, nu tar syster min en paus i sitt gnolande på "Jag vill ha en egen måne", som har gått på repeat den närmaste halvtimmen, och ropar att maten är klar. Risgratäng. Igen. Äter du inget annat?