Betygsbrådska
Som blivande lärare kan jag inte undgå att följa debatten i dagspress och TV om regeringens förslag till att ändra i grundskoleförordningen så att skolor som vill kan införa omdömen för sina elever redan från skolår 1. Visserligen ska det enligt förslaget vara upp till varje enskild kommun eller skola om detta omdöme skall ges i form av siffra, bokstav eller i löpande text. Men hallå, vi snackar i vilket fall om betyg för sjuåringar!
Jag tycker att förslaget är tokigt galet. Låt barnen vara barn för f-n och låt dem få lite tid att hitta sin plats i skolan och tro på sig själva…
Man pratar om att lärandet är en process och genom att knappt låta barnen börja denna process innan den ska ”värderas” eller ”stämplas” i jämförelse med andra är helt befängt. Snälla ge barnen en ärlig chans! De värderar och mäter sig med varandra i miljontals aspekter ändå- i alltifrån vem som har de coolaste märkeskläderna, vem som skjuter bäst ”prickskytte” på rasterna till vem som kan räkna ut matteboken först (var mycket stor status i att räkna ut matteboken först i min klass i lågstadiet. Jonas var alltid först, han blev dessutom alltid vald etta eller tvåa på rastfotbollen...)
Betyg är lika med stress (på både gott och ont). Vi tror oss veta att ungdomar idag är betydligt mer stressade än för bara nåt decennier sen. Många uppger skolan och betygspress som en bidragande orsak till detta. Drar inte förslaget något i fel riktning med tanke på detta? Inte min sak att döma, men går jag tillbaka till min egen skolgång så kan jag minnas en ökad jämförelse mellan mig och mina klasskamrater i samband med att vi började få betyg.
Grundargumenten för förslaget är att man ska ha bättre koll på att eleverna uppnår målen och kunna sätta in hjälpinsatser i tid. Bra tanke, men att ha graderade betyg för detta borde inte vara nödvändigt utan skolan bör ha bra koll på hur eleverna ligger till i jämförelse med målen iallafall.
Ett annat starkt argument för förslaget är att man anser att det är positivt att föräldrarna har rätt att veta hur det går för sina barn i skolan. Jo visst är det positivt, men mina tankar går till de föräldrar vars barn inte ”lyckas”. Är det inte att göra dem lite oroliga i förväg genom att ”sätta stämpel” på deras barn så tidigt? Jag menar- dessa barn har ju nio år kvar att lyckas…
Natti natti!