saraskruttan

Ibland funderar jag på varför jag alltid valt att spela i lag? Har många gånger tvekat av olika anledningar. Tänkt att jag kanske skulle hålla på med en individuell idrott som t.ex långdistanslöpning eller simning. En av anledningarna till att jag ibland stannat upp och funderat kring detta är den irritation som jag upplever då andra i laget inte är beredda att lägga ner den tid och eller energi som jag gör. För när jag gör något så gör jag det till 100 %. Iallafall 99. Och då prioriteras en del annat bort, på både gott och på ont.

Jag har vid tusen tillfällen tänkt att "det skulle vara så skönt att kunna träna när man vill och om man vill". Å visst låter det bra, men det är nog bara så att jag måste inse att det förmodlingen inte hade blivit någon träning då. Att jag tillhör dem som behöver känna mig behövd och som behöver en viss form av draghjälp.

Mitt lilla ego tänker alltså att om jag bara hade mig själv att tänka på så hade det iallafall blivit som jag ville... Men å andra sidan ack så tråkigt och ack vilken lätt undanflykt. För det är ju just det svåra i att vara flera som uppnår någonting tillsammans- som är charmen med det hela. Den blandade känslan av att Bara vara ett litet kugghjul i ett stort maskineri, samtidigt det STORA i att vara just denna enda men ack så VIKTIGA del utan vilken allt havererar. Delad glädje är nog faktiskt dubbel glädje!

Tänk de (få) gånger man gått till träningen utan någon vidare lust eller inspriration. Kanske har man tänkt en snabb tanke att det vore trevligare att ligga hemma i soffan och kolla cityakuten eller Grace anatomy...

Men så händer det.... Man kommer ner i hallen och möts av alla goa, glada, entusiastiska spelare och tränare. Å en uppvärmning och några bollar senare så är alltihopa glömt och man har så fantastiskt tokroligt. Ja, just det. Jag tycker ju det är så kul- det är därför jag orkar kånka och packa väskan fem dagar i veckan året runt utan någon annan återbetalning än ren å skär glädje!