Orimliga förväntningar
Skäms på mig. Borde vara smartare än så. Någonstans vet jag ju att det är både osunt och orimligt för gemene man att se ut sådär. Ändå faller jag i fällan och påverkas. Kan komma på mig själv eller någon i omgivningen då och då tittandes i en tidning eller på TV och fälla en kommentar om någon kändis och säga "Oj, vad hon är STOR!". Sen kan jag komma på mig själv med att tänka att hon ser ju bara ut som du och jag- frisk, normal, funktionell. Som en människa som äter mat och lägger pengarna på att uppleva något istället för att köpa sig en fettsugning. Så j-vla låga tankar av mig! Vilken dömande dålig människa jag är!
Jag läste någonstans att skönhetsidealet för kvinnor i det gamla Kina var att ha så små fötter som möjligt. Därför lindade man fötterna hårt med bindor för att sträva efter idealet och hindra dem att växa sig stora. Det ledde till att det fanns kvinnor som inte kunde gå normalt resten av livet. Visst håller de flesta av er med mig om att det är sjukt? Det är inte är klokt att plåga sin kropp för att uppfylla ett ideal- som för tusingen inte är ett dugg rimligt. Ändå är det just vad miljoner kvinnor gör varje dag- strävar efter ett orimligt ideal och skadar sin kropp och sitt psyke för resten av sitt liv. Säg mig, vad är skillnaden?
Jag blir galen. Det är inte klokt. Världen är sned.
Jag vill inte vara med.
Du missar 100% av skotten du inte skjuter!
B-lagsutespelaren och småmålsliraren Sara Samuraj använder enligt lärda coacher klubban likt ett svärd och fäktar ståndaktigt efter allt som kommer i hennes väg och springer snabbare än hennes spelförståelse och teknik(?) klarar av. Syrgas i pauserna är ett måste och det är en syn för gudarna att se när en kalv som jag släpps på grönbete med ett unihocvapen i handen! Som Coach Ström brukar säga: "Om du är lite grinig så är det bara att sätta en klubba i händerna på dig, Sara. Då lyser du som en sol."
Undrar om mina nya tränare läser detta?
I så fall kanske det är bäst att tillägga att det var längesedan man fick spela ute lite....
Frågade herr sportchefen om jag fick en egen klubba om jag satte två kassar i en B-lagsmatch som dealen var i RBK Göteborg (numera IBK Göteborg med piratmatchdräkter årgång- 92). Problemet är att vi i Dalen inte har något egentligt B-team. Måste vart därför det vart ett Nej...
Poängen med det här inlägget var inte att skriva om innebandy. Min blogg vill inte bli kategoriserad som en innebandyblogg och tanken är inte att den skall handla om innebandy- utan om sånt som bara råkar komma i min väg. Sen att 9 av 10 av händelserna i mitt liv råkar gå att relatera till och belysas ur ett innebandyperspektiv det hör inte till saken. Vem vet- om en vecka kanske mitt största intresse är läskkapsylsamlande och inte har jag tänkt göra en ny blogg för det...
Vad är då budskapet för dagen? Jo, idag är Svenssons motto att det är en förutsättning att våga för att vinna. Man får skjuta 50 skott utanför om man bara strävar efter att träffa kryllan (fast inte om mitt lag förlorar på det). Inte bara i idrotten, utan i arbetet och i det privata. Fick mig en ordentlig tankeställare angående detta under ett inspirerande samtal med en arbetskamrat idag. Man måste kanske inte alltid ha 10 fallskärmar som håller en kvar när man faller, det räcker kanske att man vet ungefär vart man vill landa?
Det är i vilket fall i de banorna som jag har börjat tänka den senaste tiden och det har gjort mig starkare . Det har tagit mig en bra bit bort (läs; norrut), men framförallt en bra bit närmare mig själv och min egen verklighet.
Ok, jag erkänner att jag inte fick knutit ihop säcken så bra nu i slutändan. Det här inlägget blev om möjligt rörigare än vanligt. Men jag får helt enkelt ta och skylla på min envisa skitförkylning som inte tycks vilja ge med sig en millimeter. Jag är inte bara kärlekskrank(!) utan krank som i sjuk. Jag har stannat hemma från träningen ända sedan i tisdags. Månne det vara ett personligt rekord i kombination med en elak bestraffning för att jag sa på samlingen efter måndagsträningen att jag alltid är där...
Ser lite småmörkt ut inför den kommande testveckan. Ge mig nya krafter nu!
Ett välkänt uttalande av Kierkegaard får bli dagens slutkläm:
"Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv"
Sömn är bra har jag hört. Godnatt mina vänner!
Tillfällen får inte försummas, ett precis likadant besöker oss sällan två gånger!
Jag har så smått börjat vänja mig av vid "databeroendet" och försöker att lägga lite mer tid i real life än i cyber. Har upptäckt att om man bara öppnar upp ögonen så finns det fler vackra ting därute än man tror som man kan låta ögonen vila på. Mina vackra namnsdagsblommor som står och lyser som guld på köksbordet är ett exempel på ett sådant ting!
Tråkigt nog börjar det hopa sig på jobbet i samma takt som jag har mer och mer och sysselsätta mig med på min lediga tid. En tråkig ekvation. Men man får se det positivt- i det stora hela har jag haft en avkopplande sommar med mycket ledighet. Dessutom innebär varje arbetspass en cykeltur på sammanlagt 3.2 mil och vardagsmotionen sägs ju vara den bästa säger de.
Och andra sidan så skall jag kanske inte oroa mig så mycket för det, sitter ju inte på häcken och ugglar allt för ofta- en hel del träning blir det ändå allt! Konditionen är som de flesta av er vet snarare en styrka hos mig än en svaghet, men skall man flaxa runt som en skållad höna i målet så krävs det att man har orken för det. På tal om det så fick jag möjligheten att göra ett extra beep i förra veckan eftersom jag inte gjort något tidigare. Hade inte så bra koll på hur man skulle lägga upp det och enligt säkra källor så sprang jag ungefär dubbelt så långt som de andra med tanke på mina rondelliknande vändningar. Kan jag råda bot på det så kan hända att jag når mitt eget uppsatta mål: att komma minst till nivå 12,5 (bandhastighet 8,5 km/h) och förhoppningsvis även få topp 3 placering i laget. Ja vet, att man inte skall se det som en tävling, men för mig är det mesta i livet en tävling och jag fungerar bäst om jag sätter upp sådana mål. Var kul att se att fler tänkte så: i herrlaget kan man visst "vinna" beepet. Läs här, haha!
Onsdagens träning var intressant på flera punkter. För det första var det dopingkontrollanter på träningen. Gissa vem som fick mugg-kissa?!? Verkar som om jag premenurerar på att bli utvald till att testas. Det slumpmässiga urvalet slumpar sig alltid som så att jag är en del av det. Att kissa i en mugg på befallning med dörren öppen när någon står och glor på en samtidigt som resten av laget går förbi in och ut till duschen är inte den lättaste prövningen man kan utsättas för. Stopp i maskineriet blev det i vilket fall. Borde inte vara så svårt att skramla ihop 75 ml. Men när man har bråttom som en gnu och skall hinna cykla till nattjobbet innan 22 så är det fanimej en pärs. Efter tre försök gav det i vilket fall frukt och jag fick lättad hoppa in i duschen och skynda vidare mot kneget med Helenas nybakade bullar i ryggan. Måste dock ses som ett rekord för då jag sist testades i Warberg så kom jag hem från träningen 00.20. Kommer ni ihåg? Jag skulle tvunget vara först för jag ville hem. Gick bra det där...
Jag och Mirja blev för första gången riktigt upprörda. Grr! Sån tur var inte på varandra utan på den satans brutalbänksplinten som stod och hånskrattade åt oss när vi skulle träna oss inför testet. Måste vara något fel på våra magar- de maxas helt enkelt alldeles för tidigt och alldeles för lätt! Har aldrig sätt dig varken så arg eller så "livlig", Mirja! Kan inte bestämma mig för om det klär dig eller inte...
Its a long way to go. Sjukt irriterande att förföljas av plintliknande mardrömmar natt efter annan. Men det är väl kanske som de säger att "oavsett om du tror att du kan eller om du tror att du inte kan så kommer du att få rätt." Så det är väl helt enkelt bara att ta tjuren vid hornen och brottas med helvetet varenda träning på gammlia framöver!
Onsdagens träning innebar en viktig upprättelse för mig. Tack vare att vi fick besök av en välkänd division 1 lirare från Göteborgtrakten så kunde jag äntligen få alla att förstå att jag INTE pratar Göteborgska. Nä, här snackar vi Kalle och Ada dialekt av äkta vara!
Ser inte ut att bli någon mer västkustvistelse denna sommaren. Som tur är så är Svennis i Varberg och håller ställningarna när jag är här i norr. Känns tryggt!
Nä, nu måste jag ta och sova en stund till innan träningen. Två raka jobbnätter av tre avklarade och all sömn som man kan snika åt sig är av godo. Om någon vill veta TV-tablån mellan ca 00.00 och 06.00 så är det bara att fråga mig, jag börjar ha järnkoll på när alla grymma repriser går. I natt hade jag dock turen att omväxlande nog kunna skumma igenom två filmer istället för de sedvanliga serierna: Trollkarlen från OZ och Solens rike.
Sa jag att jag känner mig tok-glad? Och sjukt lycklig?
Kärlek/Samurajen
Vem är det som är dum egentligen?
Pratade en stund med min brorsdotter Nathalie, 4,5 år, nu på förmiddagen. Hon berättade att hon har fått ett marsvin då hon lärt sig säga R. Fajmor är nu mera farmor. Faster Saja har korrigerats till faster Sara.
När hon fick frågan om vilken färg den har så svarar hon (som om det var det självklaraste i världen):
Pappa Emil skakar då misstroget på huvudet och säger:
- Nä, Nathalie nu säger du väl allt lite fel. Vitt och brunt är rätt, men inte är ditt marsvin blått?
Nathalie svarar då (med en blick som ser ut som är ni helt tappade bakom vagnen) att:
- Jo, det är visst blått. Den har blåa ögon!
Vi hade iallfall tur med vädret...
Det regnar visst lite smått hemma i guldstaden.
Klicka här och här!
Vilken nattuggla jag kommit att bli. Måste skärpa mig. Sällan jag somnar innan 02.00 nu för tiden. Jag som alltid blivit retad för att jag lägger mig så tidigt...
God sömn sägs hjälpa hjärnan att sortera det man tagit in under dagen och öka kreativiteten och förmågan att prestera, reagera och koncentrera sig. Det kan vara så att det ligger något i det. Perfekt, det ger mig en bra ursäkt till kvällens pinsamt dåliga insats i "Vem vill bli miljonär?".
Inga ursäkter i världen tröstar nog. Förluster svider.
Mitt första försök att vara en bitterfitta...
Att utnyttja bloggar till att kasta skit eller gnälla är inte riktigt min grej och är heller inte syftet med mitt skrivande. Det finns enligt mig många bättre vägar att gå- raka vägar framåt. Idag tänkte jag i vilket fall visa prov på lite irritiation i äkta feministanda:
Innebandymagget har skärpt till sig ordentligt angående bevakningen på damsidan. Ett steg i rätt riktning. Men det finns en sak som retar gallfeber på mig. Nämligen det faktum att över varje notis så kategoriserar de vilken serie/division som nyheten speglar, då det gäller herrarnas elitserie står det "Elitserien" och under damernas elitserie står det "damelit". Varför kan det inte heta "Damelit" och "Herrelit"?!?
Samma sak upprepar sig för nästan varenda dags- och kvällstidning som man bläddrar igenom. Exempelvis: Under resultat på sportsidorna står det allt som oftast bara Division 3 (för herrar) och vid damernas tabeller står det division 3 dam. Ni fattar poängen, va? På så vis så är man tillbaka i samma hjulspår och uppmanar till att gamla mönster och förutfattade meningar frodas och lever vidare i all oändlighet. Mer nytänkande än så måsta man kunna vara 2007! Det präglar en mycket ålderdomlig syn på damidrott och påvisar återigen att man ser herrarna som den enda och riktiga normen som damidrotten underkastas och jämförs med. Makes me sick!
.
Oj, förresten tag ordet herridrott i munnen och känn på det riktigt ordentligt? Säg det högt några gånger för er själva! Jag antar att det inte är så många som har smakat på det allför många gånger. Ärligt talat- Herridrott. Hur ofta säger man det?
Puh, var jobbigt det där. Slut på bitterheten- tillbaka till verkligheten.
Njut av regnvädret! Själv skall jag njuta av en välbehövlig "tuppis" innan gymträningen.
Den idé som inte tycks orimlig till en början finns det inget hopp för...
Utbloggad
Jag har inte gjort mycket väsen av mig här den sista tiden. Men att inget säga säger ibland mest...
Skrivglädjen har inte infunnit sig lika ofta som vanligt och ärligt talat så var jag på vippen att stänga ned bloggen så sent som i torsdags. Nu har jag dock kommit på nya tankar och ska ge den en chans till, om inte annat för att det är ett bra sätt att hålla vänner i söder up-to-date med mitt liv här i norr.
"Allt och inget händer" i Svänzones värld för tillfället. Börjar rota mig i lägenheten, i staden, på jobbet och börjar så smått komma ikapp på allvar med träningen. Jag och skroten på gymmet börjar komma bättre och bättre överens. Det börjar hända lite med vikterna. Kan hända att det på sikt dyker upp något som om möjligt kan komma att kallas muskler...
En vecka till på musköten sen skall vi äntligen vara på plats i en nyrenoverad Gammliahall. Stort.
Det innebär inte bara en kortare sträcka till träningen utan framförallt så är det ett stort steg i min innebandykarriär- för första gången spelar jag i ett lag som har ett eget omklädningsrum!
En egen plats! En egen namnskylt! Mer än så behövs inte för att imponera på mig haha!
Visserligen har jag ofrivilligt blivit inknökad i hörnet jämte de andra målisarna och får motvilligt utstå den odör som det medför. Det ryktas dessutom om att en viss målis har lite extra dåliga tvätt- och upphängningsvanor...
Kontentan blir i vilket fall att det är slut på att dagligen kånka stora målvaktstrunken fram och tillbaka. Därmed minskar även risken att glömma någon del av utrustningen hemma. Lyxigt värre!
Måste säga att mina målvkatskollegor har lyckats tima sin frånvaro mycket bra. Vid två tillfälllen sen min ankomst har vi kört ordentligt svettiga pass för målisarna, dessa båda gånger har jag lämnats ensam åt mitt öde och slitit allena i målområdet.
Igår vart det lite för mycket av det roliga...
Jag glömde av känna efter hur mycket jag egentligen tålde att pressa mig. Lyssnade föga på "Lingons" försök att säga till om vila emellanåt. Det var ju bara SÅ fantastikst rolig träning- så jag borde orka lite till!
Utgången blev därefter. Ännu en "Hahne". Att jag inte lärt mig...
Nu är det dock dax att ge sig på det igen. Var inte riktigt kapabel till att genomföra löpningen igår efter träningen, så nu ska jag ta nya tag och svettas i kapp i gammliaspåren.
Slut på det roliga. Solen har gått och gömt sig även här i Umeå. Men jag antar att man får stå ut med regnet om man vill njuta av regnbågen.
Som en tjuv om natten...
I Fredags var jag, Helena och lilla Julia vid Mariedal och käkade lunch och gjorde några ärenden. När vi skall bege oss hemåt går vi in en sväng på Intersport (reklam för vår sponsor). Jag hittar till min stora glädje ett regnställ som jag gillade till ett överkomligt pris. Bara 400 spänn för ett Mckinley. Perfekt!
Jag hänger galgen med mitt fynd på barnvagnen medans vi kikar vidare. Hittar ett par shorts som var riktigt snygga- på galgen. Själv såg jag ut som en stoppad korv i dem. Jaja, inte något att göra saken. Vi knallar vidare genom kassorna mot utgången, lyfter ned barnvagnen för trappan och beger oss hemåt. Helena pratar med Bäckis i telefon samtidigt som vi strosar över gatan och fortsätter på gångbanan hem. Plötsligt vaknar "morsan" i Helena till och säger "nämen, Sara" och pekar mot vagnen. Där hänger det så fint på galgen- det obetalda starkt turkosfärgade regnstället!
Det kallas visst stöld (och medverkan till stöld). Någon gång skall vara den första sägs det, men i detta fallet vet jag inte. Tjuvaktigheter är inte min grej riktigt...
Ett gammalt indiskt ordspråk lyder "En tjuv är en tjuv, vare sig han stjäl diamanter eller gurkor". Hoppas innerligt att det inte innefattar omedvetet stulna regnställ!
Pinsamt värre, var bara att traska tillbaka, punga ut med pengarna och erkänna brottet...
Nu kanske jag tipsar någon kleptoman eller något, vilket inte är min avsikt, men jag måste säga att det var en sjukt enkel stöt. Inga larm som tjöt eller någon i kassorna (som vi passerade rakt igenom) som lade märke till det illfärgade regnstället som hängde klart synligt på vagnen. Ja, jag säger då det!
För övrigt så har jag fått mig en ordentlig lektion i vad de kallar "svenska för invandrare". Första lektionen berörde mestadels sj- ljudet. Det viktigaste med dessa lektioner verkar inte vara att min lärare ser att jag gör framsteg- utan snarare är underhållningssyftet prio ett. Det är visst humor på hög nivå när jag ljudar "sjuttisju" och "sjuksköterska" med de där feminina knasuttalet. Tur att man kan roa någon!
Själv tycker jag att jag gör stora framsteg på språkfronten. Om jag exempelvis någonsin kommer att träffa på en Lisbeth eller någonsin skaffar mig en svärfar här i norr så är jag helt på det klara med att jag skall uttala det Lissssss-beth och svärrrrrrr-farrrr.
Avslutningsvis ska jag passa på att framföra två hipp hipp hurra:
Grattis 1: Brorsan min har fått MC-kort. Se upp på vägarna i söder!
Grattis 2: Sara "Ussi" Uusitalo (lagkamrat i RBK Göteborg) stod brud i hemtrakterna i Boden igår och antar nu (det i RBK-kretsar inte alltför okända) efternamnet Ström.