saraskruttan

Jag får spel på samhället, företag, tidningar och modeskapare som formar alla orimliga onaturliga och naturvidriga skönhetsideal. Men allra mest trött blir jag på mig själv. Som inte ser igenom det. Som själv påverkas. Som själv tycker. Att det är eftersträvandesvärt. Att det är det sanna idealet. Att det är normalt.

Skäms på mig. Borde vara smartare än så. Någonstans vet jag ju att det är både osunt och orimligt för gemene man att se ut sådär. Ändå faller jag i fällan och påverkas. Kan komma på mig själv eller någon i omgivningen då och då tittandes i en tidning eller på TV och fälla en kommentar om någon kändis och säga "Oj, vad hon är STOR!".  Sen kan jag komma på mig själv med att tänka att  hon ser ju bara ut som du och jag- frisk, normal, funktionell. Som en människa som äter mat och lägger pengarna på att uppleva något istället för att köpa sig en fettsugning. Så j-vla låga tankar av mig! Vilken dömande dålig människa jag är!

Jag läste någonstans att skönhetsidealet för kvinnor i det gamla Kina var att ha så små fötter som möjligt. Därför lindade man fötterna hårt med bindor för att sträva efter idealet och hindra dem att växa sig stora. Det ledde till att det fanns kvinnor som inte kunde gå normalt resten av livet. Visst håller de flesta av er med mig om att det är sjukt? Det är inte är klokt att plåga sin kropp för att uppfylla ett ideal- som för tusingen inte är ett dugg rimligt. Ändå är det just vad miljoner kvinnor gör varje dag- strävar efter ett orimligt ideal och skadar sin kropp och sitt psyke för resten av sitt liv. Säg mig, vad är skillnaden?

Jag blir galen. Det är inte klokt. Världen är sned.
Jag vill inte vara med.