saraskruttan

Nu är allt som "vanligt" igen. Pappa och brorsan har åkt hem till regniga västkusten igen och jag har börjat jobba. Lite tomt men samtidigt skönt att få lite struktur på tillvaron igen. Verkar som om de haft ett rejält regnväder i södra sverige i natt med tillfälligt avstängda vägar och översvämmningar som följd. Sa jag att vi har haft uppehåll här?

Andersén, min första seniorlagstränare (tillika min fotbollstränare under min lilla comeback i Tofta för 2 år sedan) har efter många års "Nej tack!" slutligen bestämt sig för att träna Warberg ICs damer (div 1 södra). Trodde faktiskt inte att han någonsin skulle hoppa över älven och ta klivet över till Warberg. Och andra sidan satt jag själv och sa att jag "aldrig, aldrig" skulle kunna tänka mig att gå från Veddige till Warberg. Ni vet ju alla hur det slutade...

Det skall bli spännande och se vad Bengt i kombination med Åkfors (glömde nästan dig Tårtan)  kan få ut av laget. En sak är säker: var och en av småtjejerna kommer att få slita hårt om de skall slippa att höra "det är fööör dåligt" eller om det är riktigt illa "det är fööör j-vla dåligt" någon gång.

Jag var 15 år när han gav mig chansen i A-laget som målvakt. På den tiden var det mest utespel som lockade. Men jag vart övertalad och ganska snart så började jag trivas i min nya roll som burväktare. Så här i efterhand så passade det nog min envishet, tjurskallighet och tävlingsinstinkt ganska bra.
Kanske lät det ibland illa i andras ögon men han visste vem han sa det till och hur jävla taggad och förbannad jag blev när vi hade målvaktsträning och han stod och skrek på mig. "Upp då för fan, Sara!" och  "Nu får du skärpa dig och ta några bollar - du är ju som ett jävla såll". Ren ironi från hans sida. Men det blixtrade till i mina ögon och rundan efter slank oftast inte en enda boll förbi. Behöver jag berätta att jag låg som en död säl när träningen var över?!?

Man ska inte förvänta sig massa beröm i onödan från Andersén. Det gör att den får dubbelt värde när den väl kommer. Oftast  kommer denna beröm inlindad i form av ett ironisk uttalande. Som efter en av mina bättre fotbollsmatcher. Jag hade slitit som ett djur matchen igenom och inte stått stilla många sekunder av de 90 minuterna. Efter matchen är hans enda uttalande "Sara, kunde du inte sprungit och kämpat lite mer?"
Dagen efter läser jag fina uttalanden om min insats under matchen av samme tränare...

Haha, jag har så mycket roliga och korkade minnen av den mannen. Han måste ha minst en miljon luriga rävar bakom varje öra. Värre än Björken. Fan vad han drev med en. Jag gick pinsamt nog på det varje gång. Men jag skyller på att man inte lärt sig förstå ironi i unga åldrar. Jaja, det var tider det!

Ska ta och trycka i mig lite käk och far (läs; åka) på (läs; till) hallen och stångas med skroten innan jobbet kallar!