saraskruttan

"Jag fattar det inte. Varför är de inte som normala människor? Har de ens normala känslor? Jag måste intervjua några målvaktsfruar. Jag skulle inte våga vara ihop med en hockeymålvakt en sekund".

Citatet är saxat ur Lasse Anrells krönika "Ingen blir sviken av en stor tavla" om målvakters särart (vilken jag tillhör) och egendomliga psyke i sin senaste krönika på Aftonbladet.se. Läs den! Men jag skulle nog inte beskriva mitt psyke så som han beskriver det. Snarare tro jag att min starkaste egenskap som målvakt är att jag är en sån sjukt dålig förlorare och hatar att släppa in mål. Nästan varje mål på träning eller match svider i min själ och den första tanken som slår mig är alltid vad jag skulle kunnat göra annorlunda för att tagit bollen. Mitt motto: Man ska aldrig vara nöjd (i alla fall inte för länge) då kommer man inte vidare!

***

Lite kul att läsa krönikan idag med tanke på att jag, Tina och Josse diskuterade detta ämne innan vår match igår. Får ofta höra att "ni målvakter är lite speciella". Jag är till viss del beredd att hålla med, man måste nog ha nåt visst för att passa som målvakt. 

***

När jag började spela i WIC så var det en i laget som sa "du är inte som andra målvakter, de brukar vara lata. Vi har aldrig haft en målvakt som tycker om att springa förut." Då bestämde jag mig för att bevisa motsatsen. Jag vill inte placeras i det lata målvaktsfacket. Uthålligheten är enormt viktig för en målvakt. I synnerhet om man har en så onödigt energikrävande spelstil som jag har. (Detta är förövrigt endast en kompensation för att täcka upp för min sämre teknik och rörlighet).

***

Att vara målvakt innebär många gånger att vara mycket utlämnad. Ensam. Utanför. Annorlunda. Ett enkelt misstag kan få stora konsekvenser. En utespelare kan göra 10 felpass i rad utan att det resulterar i ett mål för motståndarna, de har en eller flera chanser att gottgöra sitt misstag och kämpa tillbaka bollen igen. Som målvakt har jag (i princip) en chans och när bollen väl passerat mig så resulterar det till största sannolikhet i ett bakåtmål.

***

Så varför blir man då så dum att man utsätter sig för att ställa sig i ett mål och bli matad med hundratals bollar flera dagar i veckan? Låter folk fäkta med klubborna rätt över fingertopparna dagarna i ända? Och ha runda bollblåmärken över hela underarmarna och tilltyglade armbågar 6 månader om året? Tanken har slagit mig en och annan gång.

***

Var inte meningen att jag skulle bli målvakt. Jag var utespelare i flicklaget. Skulle bara ställa upp en match med flicklaget, denna match ledde till flera. Så här långt var det bara något jag gjorde på skoj för att "ställa upp". Mitt målvaktande tog ordentlig fart först då Bengan tog upp mig i damlaget på full tid. Samma år vann vi 2:an och jag spelade kvalmatcherna till division 1, då var jag 16 år och vågade knappt säga flaska till mina medspelare. Året efter drog det åter ihop sig till SM för 80:erna Det slutade med en SM semifinal i DJSM, en uttagning i allstarteam och mitt första U19 breddläger. Först då började jag inse att jag kanske hade någon slags fallenhet för att vara målvakt i allfall.

***

Jag lade ner mina planer på att vara utespelare och fotbollspelare. För ett tag i alla fall. Samurajen släpps ju fortfarande lös i B-laget några gånger om året? och bestämde mig för att satsa. Jag insåg det fantastiska med att vara målvakt. Man har allt att förlora- men även allt att vinna. Idag ser jag mig som en stolt målvaktsjävel som inte skulle byta det mot någonting annat i världen.

***