saraskruttan

Hopp, ringar och räck stod på schemat för dagen på idrottslärarutbildningen. Kan inte minnas att jag någonsin gjort de där grejerna under min skolgång. Min gympalärare på högstadiet föredrog att slänga ut en fotboll till oss elever för att själv kunna sippra en liten extra stund på kaffet, samtidigt som han fyllde i V75raden. Man kan enkelt säga att redskapsgymnastiken hamnade lite i skymundan. Kombinationen att vara stel som en pinne, ha dålig kroppskontroll och att aldrig ha sysslat med denna sorts övningar - är inget vidare.

 

Det stora hindret var dock ngt helt annat....

Jag var döskraj.

Var skitläbbigt.

I vanliga fall är jag inte känd för att vara en fegis, snarare brukar jag klassas som relativt orädd. Idag var fallet det motsatta och jag tvärnitade likt en tvekande häst vid ett hopphinder så fort jag närmade mig en plint för att utföra något av hoppen. Tog sats gång efter gång men samma procedur upprepades. Jag fick någon sorts blockad och ville helt enkelt inte lita på att jag kom över. Tillslut tog tålamodet slut. Jag lämnade salen i vemod. Så förnedrande.
 

Så började rädslan gå över i förbannelse. Jag blev så arg på mig själv för att jag betedde mig som en kärring och stegade snart in i hallen igen med bestämda steg. Tog tjuren i hornen och nu fanns bara ett mål i sikte. Ingen återvändo, jag skulle över monstret till plint. Jag tog sats som aldrig förr och två sek senare så var jag över. Jag gjorde det, svävandes likt en gasell. Var ju inte så svårt det där. Back to business. Ordning på torpet.

Ni skall veta vilken kick det är att övervinna sin rädsla för något som till en början tycks rent omöjligt! Har gått och smålett resten av dagen.

 

Leendet kan i och för sig bero på att SM- finalen börjar närma sig också! Wieee!