saraskruttan

Jag är så trött på alla grattistidningsutdelare vid spårvagnshållplatserna här i Göteborg. Det är ju helt hysteriskt när man ska på och av vagnen. Om det ändå hade varit en person per hållplats som försökte pracka på mig en tidning, men tre tidningar med i princip samma innehåll men olika logga, som tävlar som galningar för att dela ut flest exemplar. Metro, Punkt SE och city: jag klarar inte av sådant klockan 07.00 på morgonen. Snälla låt mig vara, jag får panik!

De verkar inte vara särskilt kloka heller, de där utdelarna. De flesta av dem har ett minne likt en guldfisk. För när de just försökt tvinga på mig en tidning på vägen in på pressbyrån och jag en minut senare stegar ut så är de där med sina tidningar och viftar en i ansiktet - IGEN. Öhhhh. Kan hända att jag då och då uppskattar en gratistidning (jag har ju inte fickorna fulla med guld) - men låt mig välja att ta en själv om jag vill ha!

Jag undrar även vad de där stackarna kan ha för lön. Kan ju knappast vara så jättesaftigt med tanke på hur många de är som arbetar?

För övrigt är kvalitén på dessa tidningars innehåll ändå inte det bästa jag skådat. Det står inte mycket vettigt... Problemet är väl att dessa tidningar sannerligen inte kommer ut på marknaden för att jag och du ska få njuta av en bra journalistisk eller innehållslig kvalité… De kommer mer troligt till för annonsörerna och det egna bolagets vinnings skull. Farligt bara om det blir ännu dyrare att premenunera på en dagstidning som Tex. GP eller Svenska Dagbladet då färre köper sig sin egen dagstidning. Då kan det ju helt plötsligt bli tal om att det är en klassfråga att kunna ha en dagstidning hem i brevinkastet…

Nä, dags att krypa ned i sängen för att invänta tolvslaget och se om det bor några spöken här i Lunden. Natti!

Första flyttlassen har gått och jag sitter nu i mitt nya hem. Fortfarande så mycket som återstår att flytta, packa, dela upp och ordna med. Men skit samma jag har ett eget hem igen!

Är något tomt och ödsligt här just nu. Ekar som sjutton! Har bara en säng, en halv (!) soffa, en bokhylla, ett skrivbord, kläder, fixa-till-mig-grejor, skolsakerna, min data, lite mat och några stackars köksgrejor här än så länge. Har inte tid eller assistans att ta hit mer saker idag. Det är nog i och för sig lika bra då lägenheten ändå ska målas om så snart det bara kan bli klart med bostadsbolaget.

Måste nog ta och erkänna att lägenheten inte är riktigt så illa där an som jag upplevde den vid första tillfället. Är inte min drömlägenhet, men klart beboelig och kanske till och med något trivsam! Vet inte om detta kan hänga samman med att jag själv är något positivare idag än jag var i söndags eller om det jag först såg helt enkelt var en synvilla?!?

Bara så att ni alla vet så har jag ingen hemtelefon innan på tisdag (och M är på utbildning med nya jobbet ett par dagar och svarar inte han heller). Mobilen och min nya grannes olåsta trådlösa bredband fungerar däremot utmärkt!

och bestämt mig för att prioritera mig själv och det jag tror jag mår bäst av just nu. Därför blir det ingen obligatorisk skidresa till fjällen med idrottslärarutbildningen på söndag. Istället ska jag försöka komma ikapp mig själv, hitta en ny fast punkt i tillvaron genom att äntligen flytta (förhoppningsvis redan imorgon), strukturera upp mitt liv och ge allt jag kan de återstående innebandyveckorna! 

Har vägt fördelar mot nackdelar så länge nu och inte kunnat bestämma mig för hur jag ska göra. Är medveten om att jag missar ett riktigt "happening" i fjällen och att jag kommer att bli något utanför i klassen då jag inte är med under veckan. Men och andra sidan börjar jag bli van vid att ha en sån roll, för man kan ju inte vara med så ofta då klassen hittar på sociala tillställningar ändå- för träningar och matcher.

Ett dygn består visst fortfarande av bara 24 timmar, jag hade nästan glömt det. Det verkar dessutom finnas en gräns för hur länge och mycket jag orkar hålla allt flytande. Kroppen är verkligen otrolig som säger till i tid om man bara lyssnar på den! 

Efter att jag bestämt mig idag har jag blivit till en helt annan människa, vilken otrolig lättnad. Känner mig minst 20 kg lättare.  Dagens träningen gick som på en dans, var riktigt bra och jag kände mig dessutom gladare än på mycket mycket mycket länge!

Jag fullkomligt älskar att hålla en nyinköpt bok i min hand. Vad jag älskar än mer är om boken i fråga har varit ett billigt inköp eftersom böcker räknas som en förbrukningsvara i mitt hem. Att vakna idag och veta att bokrean hade startat var därmed en mycket ljuvlig känsla.

En del gillar inte böckerna på bokrean på grund av att de inte är lika bra kvalitet på dessa så kallade kartonnageböckerna som på originalutgåvorna.  Jag är beredd att hålla med, visst värderar jag möjligtvis en originalutgåva högre att ha i bokhyllan, men och andra sidan är jag student och är främst ute efter upplevelsen som boken ger mig. Pocket och kartonnage räcker för att tillfredställa detta behov även om pappret gulnar efter bara några år!

Negativt med bokrean är den trängsel och irritation som oftast medföljer. Det var KAOS i bokhandel och det gällde som alltid att brutalt armbåga sig fram för att få tag i det man vill ha. Därför blev det en rätt snabb visit idag, men det kommer ju fler dagar…

Första dagen på bokrean inkasserades följande:

·        Nobelpristagaren Orhan Pamuks- Istanbul

·        Karin Boyes- samlade dikter

·        Stieg Larssons- Flickan som lekte med elden

·        Herbjörg Wassmos- Flykten från Frank

·        Johanna Nilssons- De i Utkanten Älskande

·        Ulf Lundells- Värmen

Så jag tog mig en sväng bort för att kolla in mitt nya boende. Vilket bakslag jag möttes av… Blev så besviken! Det var en av de fulaste lägenheterna jag någonsin sett. Jag säger bara brandgult, chockgrönt, taskig planering, fula fönster och en pelare mitt i väggen. Fattar inte hur jag ska kunna bo och trivas där…

Min sista gnista hopp består i tanken att lite färg, mina möbler och mina saker gör STORA underverk.

Så lyder svenska innebandyförbundets slogan på innebandy.se. Tycks även vara en passande beskrivning på de senaste omskakande omgångarna i vår serie, Division 1 Södra. Gränsen mellan hopp och förtvivlan är hårfin och ena lagets lycka verkar vara det andra lagets olycka. I stort sett alla lagen i serien byter placeringar ungefär lika ofta som jag byter trosor.

Efter förra helgen kändes det kanske inte fullt becksvart men i alla fall något gråtonat.  Kniven satt hårt tryckt emot strupen och vi hade en svår ”måstematch” mot Warberg igår lördag i världsmetropolen Varberg. Alltid svårt att prestera bra under hög press men vi lyckades ta tre stabila  poäng och inkassera en vinst med 5-2 mot ett hårt kämpande Warberg.

Att Surte sedan stal showen från Södra Dal och vann med 4-3 kändes ungefär lika gott som den kebabrulle som slank ner i magen nu framåt eftermiddagen efter gårdagens utekväll. En enormt stor lättnad att inte behöva vinna i derbyt mot Backadalen (som fortfarande sliter för sin existens i division 1) med ett visst antal mål nästa helg.  Det kommer att bli en tuff sista omgång men nu är skygglapparna påsatta och det finns bara ett enda fokus den närmaste veckan- att slita och koncentrera sig maximalt för att ta hem 3 poäng och en välförtjänt serieseger!

Vill passa på att tacka gårdagens motståndare för en enormt rolig, underhållande och lyckad fest igår. Den hade allt- skön musik och dans, roliga lekar, nyrakade tränarben, tusentals floskler, bastulekar,  porrfilmsstudio och kåta sjölejon!

Vilka LIVE- uppträdanden sen! Gammal är verkligen äldst, Emil!

Igår hade vi sista lektionen i is/skridskor för denna terminen, måste säga att jag lärt mig ganska mycket på bara några gånger. Första gången vi åkte med klassen i år hade jag inte åkt skridskor på nästan 10 år. Trodde nog inte att det skulle vara så svårt för jag hade ganska goda färdigheter i skridskoåkning när jag var liten. Kan i och för sig ha haft att göra med att jag ett tag bodde granne med ishallen i Veddige!?! Flera i klassen var oroliga för hur det skulle gå eftersom inte heller de åkt på ett bra tag. Jag var nog rätt kaxig och tänkte att skridskoåkandet bara skulle "sitta i kroppen" ungefär som med cykling- har man en gång lärt sig så kan man alltid, utan att egentligen tänka på hur man gör det....

Tyvärr var fallet inte så med skridskoåkningen. Jag var rejält ringrostig. Vad som har hänt sedan -98 är att jag har blivit om möjligt ännu mer stel och klumpig i kroppen, kvinnliga former har tillkommit och framförallt har min vetskap om de risker som finns ökat radikalt! Ju äldre man blir desto mer fegis verkar man bli! Har märkt detta i flera andra sammanhang att jag kan nästan (men bara nästan) känna av lite pirr i magen då jag är på höga höjder. Har aldrig funnits i min värld att vara rädd för fart eller höga höjder.

Men som sagt efter drillande i oändlighet av olika åkstilar liknande rysk truppgymnastik så kändes det riktigt bra på skridskorna igår igen. Antar att jag insett att det inte är så farligt och vågar ta i ordenligt då jag tillexempel ska göra ett hockeystopp, översteg framåt eller bakåt. Eller så var det för det faktum att vi till en stor del spelade rinkbandy igår (hockeyliknande spel med bandyklubbar på hockeyplan). För när bollar kommer fram vaknar genast tävlingsinsikten och jag glömmer av hur fort jag kan åka för att fortfarande ha nog kontroll för att kunna stoppa. Det viktigaste är ju att man vinner bollen!

Slutsats: Att åka skridskor är riktigt kul, det skulle man göra oftare, inte minst för att slippa behöva lära sig på nytt nästa gång igen. Ett billigt nöje. Men man får SÅ ont i fötterna! 

Jag tycker att förslaget är tokigt galet. Låt barnen vara barn för f-n och låt dem få lite tid att hitta sin plats i skolan och tro på sig själva…

Man pratar om att lärandet är en process och genom att knappt låta barnen börja denna process innan den ska ”värderas” eller ”stämplas” i jämförelse med andra är helt befängt. Snälla ge barnen en ärlig chans! De värderar och mäter sig med varandra i miljontals aspekter ändå- i alltifrån vem som har de coolaste märkeskläderna, vem som skjuter bäst ”prickskytte” på rasterna till vem som kan räkna ut matteboken först (var mycket stor status i att räkna ut matteboken först i min klass i lågstadiet. Jonas var alltid först, han blev dessutom alltid vald etta eller tvåa på rastfotbollen...)

Betyg är lika med stress (på både gott och ont). Vi tror oss veta att ungdomar idag är betydligt mer stressade än för bara nåt decennier sen. Många uppger skolan och betygspress som en bidragande orsak till detta. Drar inte förslaget något i fel riktning med tanke på detta? Inte min sak att döma, men går jag tillbaka till min egen skolgång så kan jag minnas en ökad jämförelse mellan mig och mina klasskamrater i samband med att vi började få betyg.

Imorgon är det då dags för dagen med stort D och seriefinalen mot Södra dal!
17.30 startas matchuret i Nyvångshallen och 60 effektiva spelminuter senare kommer tabellen i division 1 södra se antingen betydligt roligare eller betydligt tråkigare ut än den gör idag. Hoppas och framförallt TROR verkligen på det förstnämnda!

Laddningen och förberedelserna kommer det inte att gå att skylla på i alla fall. Ett härligt sista genrep med laget ikväll kväll i svingeln följt av Josses köttfärssås och förhoppningsvis 8 timmars Törnrosasömn inatt. Kan inte gå fel. Förutsatt att jag då får alla mina övriga små ritualer uppfyllda innan matchen startar imorgon. Som till exempel att jag får sitta på MIN plats där framme i bussen (våga inte!), får lyssna på ”Du måste finnas” på Fridas Mp3, dricka mina koppar kaffe, knyta rätt sko först, gnabbas med rätt personer och vara bland de första som är tillbaka efter utelöpningen. Listan kan bli lång, men med risk för att bli utmobbad för min vidskeplighet så gör jag bäst i att stanna här...


Jag säger bara en sak: imorgon är det bara "badang"som gäller (något inspirerad till ordvalet från veckans träningar)