saraskruttan

FriidrottsVM hann knappt börja innan de första tårarna rann nedför kinderna på Sentimentala-Sara. De kan helt enkelt inte hållas tillbaka. Jag gråter för vinnarna och jag gråter för förlorarna...

Under söndagens avslutning av damernas sjukamp rann tårarna i floder nedför kinderna. Pinsamt, jag vet!
Ännu mera pinsamt var det faktum att jag befann mig på O´learys för att beskåda när Carolina Kluft  tangerade det gamla Euoroparekordet och bärgade hem guldmedaljen. Helt omedvetet om det själv stämde jag upp i ett euroforiskt storgråtande. Vaknade till liv först då jag hörde min syster brista ut i ett gapskratt av sällan skådat slag. I samma veva ser jag att flera ansikten är vända mot mig istället för emot tv-skärmarna...

Försöker ta ton och förklara mig. Utan framgång. Får inte fram ett ljud. Halsen har tjocknat ihop som aldrig förr. Efter några ihärdiga försök att torka bort tårarna och ta ton får jag slutligen fram: - Ja men, förstår ni hur mycket hon har tränat!

Dagen till ära grät jag ikapp med Susanna Kallur efter häckfinalen. Vet inte vem som grät mest- hon eller jag?
Många tillfällen till tårar återstår. Med tanke på att jag är ledig hela veckan, friidrottsVM till ära, så finns det risk för några fortsatt blöta dagar...