Nämen, titta det finns lingon i skogen!
På lördags morgonen i ottan stuvade vi in oss i bilarna och körde mot Vindeln för den nalkande Kick-offen med laget. Väl framme vid stugan (läs; baracken) där vi skulle tillbringa det närmaste dygnet blir jag eld och lågor och utbrister förtjust: -Nämen, titta det finns lingon i skogen! Och blåbär!
Mina medpassagerares blickar vände sig snabbt emot mig som omde undrade om jag var riktigt dum i huvudet. Man skulle kunna säga att alla inte vart lika imponerade av bären som jag...
Det har regnat floskler under helgen ur vissa munnar mer än ur andras. Listan är lång och själv bjöd jag på några riktiga pärlor. Jag frågade blåögt om man kunde äta lingonen som dom är, eftersom den enda form av lingon jag tidigare varit i kontakt med stavas BOB:s lingonsylt och kan köpa på snabbköpet. Ja, säger Örjan men passa dig för dem i närheten av stigen. Jag hann uppenbarligen inte tänka igen min nästa fråga då jag utbrast: Men det är väl ingen som är så dum att de sätter sig och kissar just vid stigen?!?
Glömde bort att det finns fyrfota vänner som då och då slår en drill...
Mirja är en av de härligaste människorna jag träffat just för att hon bara är sig själv och bjuder på så många tokiga och oigenomtänkta svar. Bara en stund efter ankomst då vi sitter och pratar utanför stugen reser sig Mirja upp och säger: - Nähä, jag tror att jag skall gå och uttnyttja en banan!
När vi sedan fortsätter bananpratet berättar Örjan om att det på någon plats i USA är förbjudet för kvinnor att äta banan från toppen på offentlig plats. Då utbrister Mirja: -Det är väl bara att äta den underifrån då!
I söndagens femkamp var en av tävlingarna snorbilsrace. Tävlingen gick ut på att alla i laget skulle sätta en Ahlgrens bil i näsan och på ett försök blåsa iväg "bilen" så långt framåt som möjligt. Varje deltagare i laget blåste varsin bil och tog vid där den föregående lagmedlemmens bil hamnat. Vinnare var det lag slutligen kommit längst sträcka med sin bil på sina fem sammanlagda fräs. I näst sista laget ingick Mirja som sista person. Då alla andra stått still och sakteliga fräst i väg sina bilar tar Mirja påhittigt saken i egna händer. Hon tar hela sitt ansvar för lagets placering i tävlingen och tar i allt hon kan då hon slänger sig oförberett och totalt orädd raklång framåt i äkta stuntmansanda och snorar iväg bilen allt vad hon kan just innan landning. Landningen såg varken skön eller smidig ut- men vilken insats. Snacka om att offra sig för laget. Jag lovar er att de absolut roligaste händelserna jag varit med om!
Tillbaka till fokus. Nytta har förenats med nöje i helgen. Målsättningsdiskussioner har varvats med god mat, samarbetsövningar( läs; tävlingar), smaskiga avslöjanden och löjligt roliga uppträdanden. Kul att se hur alla hettar till när tävlingsinstinkten tar över! Själv gick jag som alltid över lik för att vinna och skyllde alla förluster på orättvisa förutsättningar och felaktiga domslut. Inget jag är stolt över- men jag jobbar på det!
Söndagens Teambuildingingstävlingar var helt klart helgens bästa. Bra, varierade och genomtänkta övningar avslöste varandra och kryddades med "El grande finale" i form av grymma uppträdanden på högsta nivå.
Vilken helg och vilka härliga individer!
Igår kväll for nästan hela gänget raka vägen till träningsmatchen mellan IKSU och Umeå City. ´Tänkte att det skulle bli kul att se en innebandymatch igen. Tyvärr blev det aldrig särskilt roligt. Varenda boll IKSU slängde in på case dalade in. Kan inte ha varit varken målvakten eller backarnas bästa insats i karriären. Swuppowich och jag drog därför vidare mot nya äventyr redan i starten av 3:e perioden. Då visade resultattavlan 14-2...
PS riktat till Mirja: Jag vet att du fått lite väl mkt utrymme på bloggen det sista. Ta inte åt dig- ge igen eller se det som ett svar på de smutsiga raderna du skrev om mig i låten. Härmed förklarar jag att kriget har börjat ;)
En riktig Varbergsskalle...
Skall i vilket fall bli mer än nice att lära känna sina lagkamrater lite mer utanför plan. Kom på mig själv häromdagen med att tänka att det faktiskt finns spelare i laget som jag inte pratat med en endaste gång utanför innebandyplan. Då är jag ändå en av de talföra i församlingen!
Veckan har gått i sin vanliga lunk. Mina sista nätter på jobbet är avklarade. Förhoppningsvis kommer jag sakteliga vända tillbaka på dygnet och bli människa igen. På tisdagsträningen vaknade jag en halvtimme före samlingen och förstod lagom till hemgång att jag faktiskt befann mig på träningen...
Oj, massa bollar varför kommer de emot mig? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Låt mig va!
Det tar på krafterna att ena dagen jobba natt för att någon dag efter stämpla in klockan 8 på morgonen. Har inte ont av nätterna i sig, men ekvationen natt kombinerat med dagpass går inte riktigt ihop sig. Det har det dock varit värt då det inneburit att jag inte missat en träning på grund av jobb- trots skiftjobb. Var nära att missa en fredagsträning i Juli då jag inte under några omständigheter kunde lirka, pussla om eller charma mina arbetskamrater till att än en gång byta tur med mig. Sån tur var så råkade just den träningen bli inställd...
Veckans innebandyträningar har varit givande. Måste säga att vi har ett tokigt bra och varierat upplägg. Varje pass i sig har sin egen lilla prägel och alltid händer det något kul. Jag menar i hur många lag leker man lekar som "korv-med-bröd"? Den här veckans roligaste händelse stavas dock "sarg-fotboll" och till min (och mina forna lagkamrater i RBK:s) stora förvåning sparkade jag inte benen av en enda motståndare!
Närmast var jag att spränga min egen skalle i bitar då jag satte fram huvudet för en nick på en stenhård långboll från 3 meters avstånd. Hallen tystnade för en stund innan Örjans utbrister: -Det där var inte en dansk skalle, utan det där var en RIKTIG VARBERGS SKALLE!
Nu har de nya målvaktströjorna anlänt och jag kan äntligen stoltsera med en tröja med mitt eget namn och nummer på. De senaste två månaderna har jag gått omkring med en tröja märkt Långström på ryggen. Visserligen är Långström snäppet vassare än Svensson, men det känns ju inte riktigt som jag.
Ska bli kul att se hur lång tid det tar innan Mirjas nya utrustning stinker gammal råtta. En livlig diskussion uppdagades återigen i omklädningsrummet igår innan hemgång. Vi har helt enkelt olika syn på hur "jobbigt" det är att hänga upp kläderna ordentligt. Mirja föredrar våta kläder och benskydd framför det extremt pilliga och tidsödande arbetet att hänga upp dem på en galge. Jag fick däremot mottaga tunga anklagelser om att jag är extremt pedant och överdriver upphängandet. Min kläder luktar i vilket fall mumma i jämförelse...
Som sagt det är kul nästan jämt att spela i ett lag. För man sätts ihop med så många olika individer som skall försöka sammanfogas till en fungerande grupp där alla är en lika viktigt del av helheten. Många personer som man annars aldrig skulle komma på att umgås med och framförallt inte lärt sig att tycka så bra om!
Snurrfintarnas drottning
I dagarna har hon börjat skriva på en ny blogg http://snurrfinten.webblogg.se/
Ett mycket fyndigt namn för den som har sett henne spela. Få kan göra snurrfinten som henne och få gör den lika ofta!
Alla sätt är bra utom de tråkiga
Min första lediga dag på länge. Solen gick och gömde sig så fort den fick reda på det. Som vanligt. Sol varenda dag då jag jobbat natten igenom och sover bort hela dagen. Regn, dimma, grått, grått, grått på mina lediga dagar.
Tack, kära du där uppe- jag fattar piken!
Kan inte minnas att jag varit vitare eller blekare en endaste sommar på flera år. Inte större heller. I morse när jag tittade mig i spegeln tyckte jag mig se en HELGROTESK ALBINO-VAL. Lovar er att ni också ryggat tillbaka om ni sett det jag såg i spegeln. Sen att min bild inte alltid är förenlig med verkligheten det är en annan sak...
Superlativen haglar verkligen inte över mig själv idag. Det är en tråkdag. En ensam sådan. Kommer inte på någonting meningsfyllt som jag kan fylla min dag med förutom navelluddspillande och väntan på att klockan skall närma sig 17.30 och träningen sätter igång!
Vilket tråkigt inlägg. Vilken tråkig dag. Vad negativ jag är. Det var ju det där vi pratat om på träningarna om att det används mindre muskler till att le än till att vara sur. Och andra sidan så borde jag förbränna några av alla godsaker jag stoppat i mig om jag surar tillräckligt länge...
Näpp, nu får det till att bli skärpning. Kanske borde jag lägga mig i sängen och somna om och se om det är möjligt att vakna upp med ett leende på läpparna istället. För det här suger och gör mig inte alls rättvisa.
Jag klär inte i alls i hängande mungipor!
En lärare påverkar evigheten; han vet aldrig var hans inflytande tar slut (Henry Adams)
Under dötiden på jobbet i helgen har utnyttjat tiden till att läsa boken Tisdagarna med Morrie. En sann berättelse om författaren och sportjournalisten Mitch Alboms sista möten med hans mentor och vän Morrie Schwartz som dör i den grymma nervsjukdomen ALS. En gripande skildring av en mycket modig och vis människa.
Den försöker inte som så många andra verklighetsbaserade böcker av detta slag berätta en hemsk historia om en tragisk händelse. Istället är den mer som en filosofisk saga om kärlek, känslor, förlåtelse, saknad, uppskattning och om meningen med livet.
Skrattade och grät om vartannat och fick mig både en och två tankeställare. Rent språkligt har boken inte så mycket att komma med. sagokänslan och det viktiga och ack så aktuella budskapet är desto starkare. Ett litet utdrag:
Nyåret kom och gick. Fast Morrie aldrig sa det till någon , visste han att det var det sista året i hans liv. Nu satt han i en rullstol och kämpade mot klockan för att säga allt han ville säga till de människor som han höll av. När en kollega på Brandeis plötsligt dog i en hjärtattack gick Morrie på begravningen. Han var ledsen när han kom hem.
"Vilket slöseri av tid", sa han. " Alla dessa människor som sa alla dessa underbara saker, och Irv som aldrig fick höra det".
Morrie hade en bättre idé. Han ringde några telefonsamtal. Han bestämde ett datum. Och en kylig söndagseftermiddag hade han en liten grupp vänner och släktingar hemma hos sig på en "levande begravning". Alla höll tal och prisade min gamla lärare. Några grät. Andra skrattade. En kvinna läste en dikt.
Morrie grät och skrattade med dem. Och alla de innerliga ord vi aldrig kommer ossför med att säga till dem vi älskar, dem sa han den dagen. Hans "levande begravning" blev en dundrande succé.
Men Morrie var inte död än.
Den märkligaste delen av hans liv hade just börjat.
Vem bodde INTE i örnnästet?
Trots att helgen till stor del tillbringats på jobbet har den kantats med många trevliga händelser. Lördagens otippade lilla kräftkalas var en sådan. Hade till mitt stora förtret så smått börjat ställa mig in på ett kräftfritt augusti. Istället kom jag till dukat bord med rödlysande kräftor och smarriga tillbehör. Visserligen kinesiska paketkräftor med minimalt innehåll. Men det är tanken och känslan som räknas. Tack mina vänner! Det var uppskattat!
Det efterföljande TP spelandet bjöd som alltid upphov till meningsskiljanden och tveksamma domslut. Men framförallt till skratt! Själv var jag riktigt nöjd med mitt egenkomponerade svar "Earn- nest Hem-ingway" på frågan: Vem bodde i Örnnästet?
Uppskattades inte lika mycket av alla i skaran men själv tyckte jag det låg mycket högt på fyndighetsskalan!
Just när den frågan dök upp kom Helena tillbaka från en liten utflykt i barnkammaren och upprepar hur hon tolkat frågan i förbifarten: Vem bodde inte i örnnästet? Var det vad man skulle svara?
Hmmm... Skulle ta en stund att svara på den frågan. Antar att svaret skulle innefatta alla människor i hela världen- förutom Hitler (som var svaret på frågan)!
Tror egentligen inte det är tävlingsmomentet eller själva spelet i sig som gör att jag tycker att det är så roligt med spel av denna karaktär. Snarare är det alla freudianska felsägningar, fel upplästa uttalade frågor, totala missförstånd och dåliga gissningar som gång på gång ger upphov till skratt som är charmen med det hela. Sen att jag är världshistoriens sämsta förlorare som inte vet något bättre än att få vinna det hör inte till saken...
Ett tips från en rutinerad sällskapsspelare är att om ni inte har en aning om vilken athlet de söker på en orange (sport och fritid) fråga gissa på Johnny Weissmuller. Han verkar vara vanligt förekommande som svar på frågorna. Tre gånger i rad har han dykt upp. Vad är oddsen för det?
What a wonderful world...
För er som liksom jag vill sväva på rosa moln så ta till er av Filippa Barks utomordentliga raggningstips och ge er ut på jakt. Klicka här!
Du skall inga andra dialekter hava JÄMTE norrländskan...
Vardagligen utbrister någon här "Gud vad gulligt när du säger jämte!!!" eller "hörde ni vad hon sa? jämte!"
Nä, ser ni. Här är det bredvid som gäller och aldrig att någon skulle använda sig av jämte.
Är ju ett gammalt och välkänt uttryck som användes redan i bibeln."Du skall inga andra gudar hava jämte mig". Konstigt värre!
Utvecklingen på språkfronten och undervisningen i "svenska för invandrare" har stagnerat något. Jag har lagt fokus på betoningen på namn och ord den senaste tiden och vet nu att jag skall sätta betoningen i första stavelsen när jag skall uttala namnet på en Norrlänning. Marklund blir Maaaarklund och Viklund Viiiiiiklund. Dessutom tycker jag själv att jag är en j-kel på att säga Kaffe med en genuin norrlandtouch.
Nä, nog med det för ett tag. Nu läggs istället allt krut på att förstå den beryktade stockholmsslangen. Samtliga "puffror" I Dalens damlag verkar dock ha börjat bygga upp ett ordförråd och ett lexikon nog för att förstå Örjans genomgångar. Imponerande. Nu är det bara att köra på för fulla pattar!
Jag är tröttis. Fick skynda som en tok från träningen för att hinna stämpla in på kneget i tid. 7 timmar kvar tills jag får åka hem och krypa ned i bingen och slumra sött tills sena eftermiddagen. Trots minimala marginaler hann jag och är nu på plats. Om än en mobil, en plånbok och en nyckelknippa kort...
Var värt all stress i världen att kunna vara med träningen ut. Jag tror att jag kommer längta som mest till måndagsträningarna framöver. M som i måndag som i målvaktsträning!
Hello Sunshine!
Idag skiner solen åter i Umeå och jag går på och jobbar natt först ikväll efter träningen så allt känns löjligt bra. Storstädningen är uppskjuten till ett senare tillfälle och jag skall åter gräva fram solbrillorna ur byrålådan för att bege mig ut i gasset.
Helgen har varit lugn. En superb middag på lottas efter träningen i fredags. Under Lördagen var jag alltiallo och hjälpte till på Hjördis och Stefans bröllop. De var så fina! Lyckat!
På söndagen "blev inte många barn gjorda". En välbehövlig pausdag som avslutades med 1,2 km mil pratjogg i löpspåret med det bästa av sällskap.
Nu är det klart. Den 7-10 September (efter 3 månader i norr) bär det av en sväng hemåt för att träffa familj och vänner. Boka in den helgen mina vänner!
Lagom kul att Tess är på träningsläger med Pixboiterna i Dalarna den helgen. Lika kul att vi spelar borta mot Endre när de är här och möter IKSU. Jaja, sånt är livet- vi ses i vilket fall på Gammlia i andra omgången!
Går man vilse tillräckligt länge börjar man känna sig hemma
Den här veckan är den första sedan flytten att räknas som ett minus i protokollet. För den har kantats av sjukdom, vilsenhet, tvekan och besvikelse. Inte på någon annan- utan bara på mig själv. På något konstigt vis så har jag glömt bort vem jag är, vad jag kan och vad jag gör här. Självförtroendet har gått och gömt sig någonstans och jag vet inte alls vad jag skall göra för att finna det tillrätta igen. Förhoppningsvis så kommer det smygandes tillbaka lika fort som det försvann och då kanske Sara Såll kan plocka både en och två bollar på innebandyträningarna.
Antar att det började med den satans sjuka som jag åkte på. Få saker kan göra en mer irriterad. För hur kommer det sig att man alltid åker på skiten under de mest olägliga tillfällena?
Resultatet blev i vilket fall att jag stannade hemma från träningen när jag som mest behövde den. Den efterlängtade testveckan som jag otåligt väntat på sen jag kom hit blev inget annat än ett stort misslyckande. Hade tränat som en dåre för att fixa det och nu resulterade testerna bara i en besvikelse: en invägning som tydde på alldeles för många kakor, ett avbrutet benböj till följd av yrseln, två pinsamt smutsiga F-uttalanden som bara gled ur min mun och en hård smäll i dörren på maxmagen. Till råga på allt fick jag stå över paradgrenen Beep- på tisdagen då jag tilbringade 12 timmar på sjukhuset. Sån tur är så är det inte seriepremiär imorgon och jag hinner bita både en och två tuggar på det sura äpplet innan dess!
Egentligen skall man inte gnälla eller erkänna sina dippar och bara köra gasen i botten. Livets Berg- och dalbana går både upp och ned och det gäller att hålla glöden vi liv även när det suger lite extra. Allting har varit tippelitopp sedan första dagen jag kom hit och jag antar att man inte kan gå runt och ha smekmånad för jämnan. Behövde antagligen bara spy upp några liter galla för att gå vidare- och det är just vad jag skall göra. Svida om till träningskläderna och bege mig upp på Gammlia för att biffa upp mig ordentligt med ett extra gympass och en liten löprunda. Förhoppningsvis hinner jag även med att kolla in Superbröderna H-bauers första träning med herrlaget och på så sätt även idag stilla min innebandytarm även denna dag.
Det är väl ingen som har missat att Kung Örjan är på plats i Umeå och i Dalen. Känns j-kligt kul. Ordning och reda. Hård men rättvis. Det känns som om det kör igång på riktigt nu!
Båstad Outdoor open är i gång. Frågan är inte vem som vinner- utan vilka skandaler på Peppe´s som skapar störst rubriker...
Såg att tuneringens första dag var förlagd inomhus på grund av regn. Been there- done that. Båstad inomhus suger. Aj, Aj knäna för de som får lira på betonggolvet. Känns bra för mitt ego. Gör inte lika ont att befinna sig 130 mil bort då!
Orimliga förväntningar
Skäms på mig. Borde vara smartare än så. Någonstans vet jag ju att det är både osunt och orimligt för gemene man att se ut sådär. Ändå faller jag i fällan och påverkas. Kan komma på mig själv eller någon i omgivningen då och då tittandes i en tidning eller på TV och fälla en kommentar om någon kändis och säga "Oj, vad hon är STOR!". Sen kan jag komma på mig själv med att tänka att hon ser ju bara ut som du och jag- frisk, normal, funktionell. Som en människa som äter mat och lägger pengarna på att uppleva något istället för att köpa sig en fettsugning. Så j-vla låga tankar av mig! Vilken dömande dålig människa jag är!
Jag läste någonstans att skönhetsidealet för kvinnor i det gamla Kina var att ha så små fötter som möjligt. Därför lindade man fötterna hårt med bindor för att sträva efter idealet och hindra dem att växa sig stora. Det ledde till att det fanns kvinnor som inte kunde gå normalt resten av livet. Visst håller de flesta av er med mig om att det är sjukt? Det är inte är klokt att plåga sin kropp för att uppfylla ett ideal- som för tusingen inte är ett dugg rimligt. Ändå är det just vad miljoner kvinnor gör varje dag- strävar efter ett orimligt ideal och skadar sin kropp och sitt psyke för resten av sitt liv. Säg mig, vad är skillnaden?
Jag blir galen. Det är inte klokt. Världen är sned.
Jag vill inte vara med.
Du missar 100% av skotten du inte skjuter!
B-lagsutespelaren och småmålsliraren Sara Samuraj använder enligt lärda coacher klubban likt ett svärd och fäktar ståndaktigt efter allt som kommer i hennes väg och springer snabbare än hennes spelförståelse och teknik(?) klarar av. Syrgas i pauserna är ett måste och det är en syn för gudarna att se när en kalv som jag släpps på grönbete med ett unihocvapen i handen! Som Coach Ström brukar säga: "Om du är lite grinig så är det bara att sätta en klubba i händerna på dig, Sara. Då lyser du som en sol."
Undrar om mina nya tränare läser detta?
I så fall kanske det är bäst att tillägga att det var längesedan man fick spela ute lite....
Frågade herr sportchefen om jag fick en egen klubba om jag satte två kassar i en B-lagsmatch som dealen var i RBK Göteborg (numera IBK Göteborg med piratmatchdräkter årgång- 92). Problemet är att vi i Dalen inte har något egentligt B-team. Måste vart därför det vart ett Nej...
Poängen med det här inlägget var inte att skriva om innebandy. Min blogg vill inte bli kategoriserad som en innebandyblogg och tanken är inte att den skall handla om innebandy- utan om sånt som bara råkar komma i min väg. Sen att 9 av 10 av händelserna i mitt liv råkar gå att relatera till och belysas ur ett innebandyperspektiv det hör inte till saken. Vem vet- om en vecka kanske mitt största intresse är läskkapsylsamlande och inte har jag tänkt göra en ny blogg för det...
Vad är då budskapet för dagen? Jo, idag är Svenssons motto att det är en förutsättning att våga för att vinna. Man får skjuta 50 skott utanför om man bara strävar efter att träffa kryllan (fast inte om mitt lag förlorar på det). Inte bara i idrotten, utan i arbetet och i det privata. Fick mig en ordentlig tankeställare angående detta under ett inspirerande samtal med en arbetskamrat idag. Man måste kanske inte alltid ha 10 fallskärmar som håller en kvar när man faller, det räcker kanske att man vet ungefär vart man vill landa?
Det är i vilket fall i de banorna som jag har börjat tänka den senaste tiden och det har gjort mig starkare . Det har tagit mig en bra bit bort (läs; norrut), men framförallt en bra bit närmare mig själv och min egen verklighet.
Ok, jag erkänner att jag inte fick knutit ihop säcken så bra nu i slutändan. Det här inlägget blev om möjligt rörigare än vanligt. Men jag får helt enkelt ta och skylla på min envisa skitförkylning som inte tycks vilja ge med sig en millimeter. Jag är inte bara kärlekskrank(!) utan krank som i sjuk. Jag har stannat hemma från träningen ända sedan i tisdags. Månne det vara ett personligt rekord i kombination med en elak bestraffning för att jag sa på samlingen efter måndagsträningen att jag alltid är där...
Ser lite småmörkt ut inför den kommande testveckan. Ge mig nya krafter nu!
Ett välkänt uttalande av Kierkegaard får bli dagens slutkläm:
"Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv"
Sömn är bra har jag hört. Godnatt mina vänner!
Tillfällen får inte försummas, ett precis likadant besöker oss sällan två gånger!
Jag har så smått börjat vänja mig av vid "databeroendet" och försöker att lägga lite mer tid i real life än i cyber. Har upptäckt att om man bara öppnar upp ögonen så finns det fler vackra ting därute än man tror som man kan låta ögonen vila på. Mina vackra namnsdagsblommor som står och lyser som guld på köksbordet är ett exempel på ett sådant ting!
Tråkigt nog börjar det hopa sig på jobbet i samma takt som jag har mer och mer och sysselsätta mig med på min lediga tid. En tråkig ekvation. Men man får se det positivt- i det stora hela har jag haft en avkopplande sommar med mycket ledighet. Dessutom innebär varje arbetspass en cykeltur på sammanlagt 3.2 mil och vardagsmotionen sägs ju vara den bästa säger de.
Och andra sidan så skall jag kanske inte oroa mig så mycket för det, sitter ju inte på häcken och ugglar allt för ofta- en hel del träning blir det ändå allt! Konditionen är som de flesta av er vet snarare en styrka hos mig än en svaghet, men skall man flaxa runt som en skållad höna i målet så krävs det att man har orken för det. På tal om det så fick jag möjligheten att göra ett extra beep i förra veckan eftersom jag inte gjort något tidigare. Hade inte så bra koll på hur man skulle lägga upp det och enligt säkra källor så sprang jag ungefär dubbelt så långt som de andra med tanke på mina rondelliknande vändningar. Kan jag råda bot på det så kan hända att jag når mitt eget uppsatta mål: att komma minst till nivå 12,5 (bandhastighet 8,5 km/h) och förhoppningsvis även få topp 3 placering i laget. Ja vet, att man inte skall se det som en tävling, men för mig är det mesta i livet en tävling och jag fungerar bäst om jag sätter upp sådana mål. Var kul att se att fler tänkte så: i herrlaget kan man visst "vinna" beepet. Läs här, haha!
Onsdagens träning var intressant på flera punkter. För det första var det dopingkontrollanter på träningen. Gissa vem som fick mugg-kissa?!? Verkar som om jag premenurerar på att bli utvald till att testas. Det slumpmässiga urvalet slumpar sig alltid som så att jag är en del av det. Att kissa i en mugg på befallning med dörren öppen när någon står och glor på en samtidigt som resten av laget går förbi in och ut till duschen är inte den lättaste prövningen man kan utsättas för. Stopp i maskineriet blev det i vilket fall. Borde inte vara så svårt att skramla ihop 75 ml. Men när man har bråttom som en gnu och skall hinna cykla till nattjobbet innan 22 så är det fanimej en pärs. Efter tre försök gav det i vilket fall frukt och jag fick lättad hoppa in i duschen och skynda vidare mot kneget med Helenas nybakade bullar i ryggan. Måste dock ses som ett rekord för då jag sist testades i Warberg så kom jag hem från träningen 00.20. Kommer ni ihåg? Jag skulle tvunget vara först för jag ville hem. Gick bra det där...
Jag och Mirja blev för första gången riktigt upprörda. Grr! Sån tur var inte på varandra utan på den satans brutalbänksplinten som stod och hånskrattade åt oss när vi skulle träna oss inför testet. Måste vara något fel på våra magar- de maxas helt enkelt alldeles för tidigt och alldeles för lätt! Har aldrig sätt dig varken så arg eller så "livlig", Mirja! Kan inte bestämma mig för om det klär dig eller inte...
Its a long way to go. Sjukt irriterande att förföljas av plintliknande mardrömmar natt efter annan. Men det är väl kanske som de säger att "oavsett om du tror att du kan eller om du tror att du inte kan så kommer du att få rätt." Så det är väl helt enkelt bara att ta tjuren vid hornen och brottas med helvetet varenda träning på gammlia framöver!
Onsdagens träning innebar en viktig upprättelse för mig. Tack vare att vi fick besök av en välkänd division 1 lirare från Göteborgtrakten så kunde jag äntligen få alla att förstå att jag INTE pratar Göteborgska. Nä, här snackar vi Kalle och Ada dialekt av äkta vara!
Ser inte ut att bli någon mer västkustvistelse denna sommaren. Som tur är så är Svennis i Varberg och håller ställningarna när jag är här i norr. Känns tryggt!
Nä, nu måste jag ta och sova en stund till innan träningen. Två raka jobbnätter av tre avklarade och all sömn som man kan snika åt sig är av godo. Om någon vill veta TV-tablån mellan ca 00.00 och 06.00 så är det bara att fråga mig, jag börjar ha järnkoll på när alla grymma repriser går. I natt hade jag dock turen att omväxlande nog kunna skumma igenom två filmer istället för de sedvanliga serierna: Trollkarlen från OZ och Solens rike.
Sa jag att jag känner mig tok-glad? Och sjukt lycklig?
Kärlek/Samurajen
Vem är det som är dum egentligen?
Pratade en stund med min brorsdotter Nathalie, 4,5 år, nu på förmiddagen. Hon berättade att hon har fått ett marsvin då hon lärt sig säga R. Fajmor är nu mera farmor. Faster Saja har korrigerats till faster Sara.
När hon fick frågan om vilken färg den har så svarar hon (som om det var det självklaraste i världen):
Pappa Emil skakar då misstroget på huvudet och säger:
- Nä, Nathalie nu säger du väl allt lite fel. Vitt och brunt är rätt, men inte är ditt marsvin blått?
Nathalie svarar då (med en blick som ser ut som är ni helt tappade bakom vagnen) att:
- Jo, det är visst blått. Den har blåa ögon!
Vi hade iallfall tur med vädret...
Det regnar visst lite smått hemma i guldstaden.
Klicka här och här!
Vilken nattuggla jag kommit att bli. Måste skärpa mig. Sällan jag somnar innan 02.00 nu för tiden. Jag som alltid blivit retad för att jag lägger mig så tidigt...
God sömn sägs hjälpa hjärnan att sortera det man tagit in under dagen och öka kreativiteten och förmågan att prestera, reagera och koncentrera sig. Det kan vara så att det ligger något i det. Perfekt, det ger mig en bra ursäkt till kvällens pinsamt dåliga insats i "Vem vill bli miljonär?".
Inga ursäkter i världen tröstar nog. Förluster svider.
Mitt första försök att vara en bitterfitta...
Att utnyttja bloggar till att kasta skit eller gnälla är inte riktigt min grej och är heller inte syftet med mitt skrivande. Det finns enligt mig många bättre vägar att gå- raka vägar framåt. Idag tänkte jag i vilket fall visa prov på lite irritiation i äkta feministanda:
Innebandymagget har skärpt till sig ordentligt angående bevakningen på damsidan. Ett steg i rätt riktning. Men det finns en sak som retar gallfeber på mig. Nämligen det faktum att över varje notis så kategoriserar de vilken serie/division som nyheten speglar, då det gäller herrarnas elitserie står det "Elitserien" och under damernas elitserie står det "damelit". Varför kan det inte heta "Damelit" och "Herrelit"?!?
Samma sak upprepar sig för nästan varenda dags- och kvällstidning som man bläddrar igenom. Exempelvis: Under resultat på sportsidorna står det allt som oftast bara Division 3 (för herrar) och vid damernas tabeller står det division 3 dam. Ni fattar poängen, va? På så vis så är man tillbaka i samma hjulspår och uppmanar till att gamla mönster och förutfattade meningar frodas och lever vidare i all oändlighet. Mer nytänkande än så måsta man kunna vara 2007! Det präglar en mycket ålderdomlig syn på damidrott och påvisar återigen att man ser herrarna som den enda och riktiga normen som damidrotten underkastas och jämförs med. Makes me sick!
.
Oj, förresten tag ordet herridrott i munnen och känn på det riktigt ordentligt? Säg det högt några gånger för er själva! Jag antar att det inte är så många som har smakat på det allför många gånger. Ärligt talat- Herridrott. Hur ofta säger man det?
Puh, var jobbigt det där. Slut på bitterheten- tillbaka till verkligheten.
Njut av regnvädret! Själv skall jag njuta av en välbehövlig "tuppis" innan gymträningen.
Den idé som inte tycks orimlig till en början finns det inget hopp för...
Utbloggad
Jag har inte gjort mycket väsen av mig här den sista tiden. Men att inget säga säger ibland mest...
Skrivglädjen har inte infunnit sig lika ofta som vanligt och ärligt talat så var jag på vippen att stänga ned bloggen så sent som i torsdags. Nu har jag dock kommit på nya tankar och ska ge den en chans till, om inte annat för att det är ett bra sätt att hålla vänner i söder up-to-date med mitt liv här i norr.
"Allt och inget händer" i Svänzones värld för tillfället. Börjar rota mig i lägenheten, i staden, på jobbet och börjar så smått komma ikapp på allvar med träningen. Jag och skroten på gymmet börjar komma bättre och bättre överens. Det börjar hända lite med vikterna. Kan hända att det på sikt dyker upp något som om möjligt kan komma att kallas muskler...
En vecka till på musköten sen skall vi äntligen vara på plats i en nyrenoverad Gammliahall. Stort.
Det innebär inte bara en kortare sträcka till träningen utan framförallt så är det ett stort steg i min innebandykarriär- för första gången spelar jag i ett lag som har ett eget omklädningsrum!
En egen plats! En egen namnskylt! Mer än så behövs inte för att imponera på mig haha!
Visserligen har jag ofrivilligt blivit inknökad i hörnet jämte de andra målisarna och får motvilligt utstå den odör som det medför. Det ryktas dessutom om att en viss målis har lite extra dåliga tvätt- och upphängningsvanor...
Kontentan blir i vilket fall att det är slut på att dagligen kånka stora målvaktstrunken fram och tillbaka. Därmed minskar även risken att glömma någon del av utrustningen hemma. Lyxigt värre!
Måste säga att mina målvkatskollegor har lyckats tima sin frånvaro mycket bra. Vid två tillfälllen sen min ankomst har vi kört ordentligt svettiga pass för målisarna, dessa båda gånger har jag lämnats ensam åt mitt öde och slitit allena i målområdet.
Igår vart det lite för mycket av det roliga...
Jag glömde av känna efter hur mycket jag egentligen tålde att pressa mig. Lyssnade föga på "Lingons" försök att säga till om vila emellanåt. Det var ju bara SÅ fantastikst rolig träning- så jag borde orka lite till!
Utgången blev därefter. Ännu en "Hahne". Att jag inte lärt mig...
Nu är det dock dax att ge sig på det igen. Var inte riktigt kapabel till att genomföra löpningen igår efter träningen, så nu ska jag ta nya tag och svettas i kapp i gammliaspåren.
Slut på det roliga. Solen har gått och gömt sig även här i Umeå. Men jag antar att man får stå ut med regnet om man vill njuta av regnbågen.
Som en tjuv om natten...
I Fredags var jag, Helena och lilla Julia vid Mariedal och käkade lunch och gjorde några ärenden. När vi skall bege oss hemåt går vi in en sväng på Intersport (reklam för vår sponsor). Jag hittar till min stora glädje ett regnställ som jag gillade till ett överkomligt pris. Bara 400 spänn för ett Mckinley. Perfekt!
Jag hänger galgen med mitt fynd på barnvagnen medans vi kikar vidare. Hittar ett par shorts som var riktigt snygga- på galgen. Själv såg jag ut som en stoppad korv i dem. Jaja, inte något att göra saken. Vi knallar vidare genom kassorna mot utgången, lyfter ned barnvagnen för trappan och beger oss hemåt. Helena pratar med Bäckis i telefon samtidigt som vi strosar över gatan och fortsätter på gångbanan hem. Plötsligt vaknar "morsan" i Helena till och säger "nämen, Sara" och pekar mot vagnen. Där hänger det så fint på galgen- det obetalda starkt turkosfärgade regnstället!
Det kallas visst stöld (och medverkan till stöld). Någon gång skall vara den första sägs det, men i detta fallet vet jag inte. Tjuvaktigheter är inte min grej riktigt...
Ett gammalt indiskt ordspråk lyder "En tjuv är en tjuv, vare sig han stjäl diamanter eller gurkor". Hoppas innerligt att det inte innefattar omedvetet stulna regnställ!
Pinsamt värre, var bara att traska tillbaka, punga ut med pengarna och erkänna brottet...
Nu kanske jag tipsar någon kleptoman eller något, vilket inte är min avsikt, men jag måste säga att det var en sjukt enkel stöt. Inga larm som tjöt eller någon i kassorna (som vi passerade rakt igenom) som lade märke till det illfärgade regnstället som hängde klart synligt på vagnen. Ja, jag säger då det!
För övrigt så har jag fått mig en ordentlig lektion i vad de kallar "svenska för invandrare". Första lektionen berörde mestadels sj- ljudet. Det viktigaste med dessa lektioner verkar inte vara att min lärare ser att jag gör framsteg- utan snarare är underhållningssyftet prio ett. Det är visst humor på hög nivå när jag ljudar "sjuttisju" och "sjuksköterska" med de där feminina knasuttalet. Tur att man kan roa någon!
Själv tycker jag att jag gör stora framsteg på språkfronten. Om jag exempelvis någonsin kommer att träffa på en Lisbeth eller någonsin skaffar mig en svärfar här i norr så är jag helt på det klara med att jag skall uttala det Lissssss-beth och svärrrrrrr-farrrr.
Avslutningsvis ska jag passa på att framföra två hipp hipp hurra:
Grattis 1: Brorsan min har fått MC-kort. Se upp på vägarna i söder!
Grattis 2: Sara "Ussi" Uusitalo (lagkamrat i RBK Göteborg) stod brud i hemtrakterna i Boden igår och antar nu (det i RBK-kretsar inte alltför okända) efternamnet Ström.
Nu får du ta skärpa till dig och ta några bollar. Du är ju som ett j-kla såll!
Nu är allt som "vanligt" igen. Pappa och brorsan har åkt hem till regniga västkusten igen och jag har börjat jobba. Lite tomt men samtidigt skönt att få lite struktur på tillvaron igen. Verkar som om de haft ett rejält regnväder i södra sverige i natt med tillfälligt avstängda vägar och översvämmningar som följd. Sa jag att vi har haft uppehåll här?
Andersén, min första seniorlagstränare (tillika min fotbollstränare under min lilla comeback i Tofta för 2 år sedan) har efter många års "Nej tack!" slutligen bestämt sig för att träna Warberg ICs damer (div 1 södra). Trodde faktiskt inte att han någonsin skulle hoppa över älven och ta klivet över till Warberg. Och andra sidan satt jag själv och sa att jag "aldrig, aldrig" skulle kunna tänka mig att gå från Veddige till Warberg. Ni vet ju alla hur det slutade...
Det skall bli spännande och se vad Bengt i kombination med Åkfors (glömde nästan dig Tårtan) kan få ut av laget. En sak är säker: var och en av småtjejerna kommer att få slita hårt om de skall slippa att höra "det är fööör dåligt" eller om det är riktigt illa "det är fööör j-vla dåligt" någon gång.
Jag var 15 år när han gav mig chansen i A-laget som målvakt. På den tiden var det mest utespel som lockade. Men jag vart övertalad och ganska snart så började jag trivas i min nya roll som burväktare. Så här i efterhand så passade det nog min envishet, tjurskallighet och tävlingsinstinkt ganska bra.
Kanske lät det ibland illa i andras ögon men han visste vem han sa det till och hur jävla taggad och förbannad jag blev när vi hade målvaktsträning och han stod och skrek på mig. "Upp då för fan, Sara!" och "Nu får du skärpa dig och ta några bollar - du är ju som ett jävla såll". Ren ironi från hans sida. Men det blixtrade till i mina ögon och rundan efter slank oftast inte en enda boll förbi. Behöver jag berätta att jag låg som en död säl när träningen var över?!?
Man ska inte förvänta sig massa beröm i onödan från Andersén. Det gör att den får dubbelt värde när den väl kommer. Oftast kommer denna beröm inlindad i form av ett ironisk uttalande. Som efter en av mina bättre fotbollsmatcher. Jag hade slitit som ett djur matchen igenom och inte stått stilla många sekunder av de 90 minuterna. Efter matchen är hans enda uttalande "Sara, kunde du inte sprungit och kämpat lite mer?"
Dagen efter läser jag fina uttalanden om min insats under matchen av samme tränare...
Haha, jag har så mycket roliga och korkade minnen av den mannen. Han måste ha minst en miljon luriga rävar bakom varje öra. Värre än Björken. Fan vad han drev med en. Jag gick pinsamt nog på det varje gång. Men jag skyller på att man inte lärt sig förstå ironi i unga åldrar. Jaja, det var tider det!
Ska ta och trycka i mig lite käk och far (läs; åka) på (läs; till) hallen och stångas med skroten innan jobbet kallar!